Om man missade Roastworth, Peter Gibbson finns det på svt fram till 5 dec.
http://svtplay.se/v/2222372/k_special/gatukonstnaren_roadsworth?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2243587/sb,p102870,1,f,-1
söndag 28 november 2010
lite annat
http://svtplay.se/v/2222372/k_special/gatukonstnaren_roadsworth?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2243587/sb,p102870,1,f,-1
blogg 2
Så gick vi in i vecka två..denna vecka skulle vi "förändra det offentliga rummet" eh jaha...vad innebär det???
Vad är det offentliga rummet egentligen för mig?
Finns det en tidsaspekt när det kommer till vad som egentligen är det offentliga rummet?
Finns det något som stör mig i denna sfär?
I så fall hur ska jag förändra detta?
OBS FÅR INTE VARA OLAGLIGT!!! (...mm...som att jag hade vågat mig på något olagligt;P....)
Vi fick diskussionsgrupper tilldelat för att ventilera våra ideér och hjälpa varandra tack och lov får jag väl säga. Kände mig låst och stressad av denna uppgift redan innan och under tiden som vi fick informationen.
Eftersom det hängde på MIG och enbart på mig själv att komma på ett sätt att förändra det offentliga rummet. Smygande kom känslan av otillräcklighet tillbaka...känner mig själv tillräckligt väl vid det här laget för att veta att jag inte är den som kommer på med härliga och sjuka ideér men önskan om att vara just sådan finns där och blir till en blockad...
Sen att jag kanske inte lagt någon större tankekraft på det offentliga rummet innan mer än att jag stört mig på spårvagnarna och de svårigheter människor med handikapp och barnvagnar måste uppleva dagligen då de inte är anpassade för dessa grupper! (inget som att går att lösa på 3,5 dagar direkt..)
Men efter en timme eller två dyker en idé upp...i våras hade man gjort en undersökning om vilka städer som är skräpigast i...och TADAAA Göteborg var nr 1 i denna tävling..och det är sjukt hur människor slänger det de har i handen utan att ens reflektera! (även jag sållas nog ibland till denna "grupp")
Men hur ska jag motivera? Skapa en vilja till att inte skräpa ned? På knappt 3 dagar...? Som vanligt klarnade och förvandlades idén från just en tanke till praktisk genomför handling när jag befann mig mellan vakentillstånd och dröm på måndagsnatten.
färdiga...
den lilla "gruppen" på väg ut...
nr 1
nr 2
nr 3
Rent spontant tänker jag att det faktiskt är enklare när man VET hur LÅNGT det är tills jag kan slänga mitt skräp. Så tog till det enklaste dvs meteranvisning till sophinken. Försöka att få människorna att bli påminda och känna att det faktiskt inte är så långt tills de kan slänga skräpet utan att förstöra naturen...
Vad är det offentliga rummet egentligen för mig?
Finns det en tidsaspekt när det kommer till vad som egentligen är det offentliga rummet?
Finns det något som stör mig i denna sfär?
I så fall hur ska jag förändra detta?
OBS FÅR INTE VARA OLAGLIGT!!! (...mm...som att jag hade vågat mig på något olagligt;P....)
Vi fick diskussionsgrupper tilldelat för att ventilera våra ideér och hjälpa varandra tack och lov får jag väl säga. Kände mig låst och stressad av denna uppgift redan innan och under tiden som vi fick informationen.
Eftersom det hängde på MIG och enbart på mig själv att komma på ett sätt att förändra det offentliga rummet. Smygande kom känslan av otillräcklighet tillbaka...känner mig själv tillräckligt väl vid det här laget för att veta att jag inte är den som kommer på med härliga och sjuka ideér men önskan om att vara just sådan finns där och blir till en blockad...
Sen att jag kanske inte lagt någon större tankekraft på det offentliga rummet innan mer än att jag stört mig på spårvagnarna och de svårigheter människor med handikapp och barnvagnar måste uppleva dagligen då de inte är anpassade för dessa grupper! (inget som att går att lösa på 3,5 dagar direkt..)
Men efter en timme eller två dyker en idé upp...i våras hade man gjort en undersökning om vilka städer som är skräpigast i...och TADAAA Göteborg var nr 1 i denna tävling..och det är sjukt hur människor slänger det de har i handen utan att ens reflektera! (även jag sållas nog ibland till denna "grupp")
Men hur ska jag motivera? Skapa en vilja till att inte skräpa ned? På knappt 3 dagar...? Som vanligt klarnade och förvandlades idén från just en tanke till praktisk genomför handling när jag befann mig mellan vakentillstånd och dröm på måndagsnatten.
färdiga...
den lilla "gruppen" på väg ut...
nr 1
nr 2
nr 3Rent spontant tänker jag att det faktiskt är enklare när man VET hur LÅNGT det är tills jag kan slänga mitt skräp. Så tog till det enklaste dvs meteranvisning till sophinken. Försöka att få människorna att bli påminda och känna att det faktiskt inte är så långt tills de kan slänga skräpet utan att förstöra naturen...
Sokratiska samtal
Efter inspirerande föreläsning av Ann S Pilgren så gick jag därifrån med en illusion att detta var en bra (vilket jag fortfarande håller fast vid) och relativt enkelt undervisningssätt...men nej riktigt så enkelt visade det sig inte vara!
Genom veckan som samtalen först så har de även haft väldigt varierande resultat. Ett samtal kan gå hur bra som helst utan att hamna i rätt och fel för att nästa samtal hamna i dessa klassiska fack med en känsla av att man slår huvudet i väggen. Att det kunde vara så svårt att ställa öppna frågor utan att färga dessa på något sätt visade sig svårare än vad jag trott inte bara för mig utan för oss alla. Kom till insikten att det kommer vara enormt viktigt att vara ordentligt förberedd när jag ska använda mig av sokratiska samtal i klassrummet!
Genom veckan som samtalen först så har de även haft väldigt varierande resultat. Ett samtal kan gå hur bra som helst utan att hamna i rätt och fel för att nästa samtal hamna i dessa klassiska fack med en känsla av att man slår huvudet i väggen. Att det kunde vara så svårt att ställa öppna frågor utan att färga dessa på något sätt visade sig svårare än vad jag trott inte bara för mig utan för oss alla. Kom till insikten att det kommer vara enormt viktigt att vara ordentligt förberedd när jag ska använda mig av sokratiska samtal i klassrummet!
Utveckling
Veckans uppgift; Välj en text/ bok/ rapport om utveckling som vi sedan ska diskutera/ informera till seminariegruppen samt klassen.
Blev lite ställd först till hur fri uppgiften var, hur skulle detta kunna leda till en vettig diskussion? Var skulle jag lägga ribban för mig själv den kommande veckan? Vad vill jag lära mig? Hur många böcker förväntades av mig? räckte det med en eller va man tvungen att ta flera?
Men landade till slut i att jag väljer en bok och valde ett ämne som jag upplevt inte berörts tillräckligt (hitills). Hur man ska fånga upp och "hantera", agera, interagerar med elever som är bråkiga. Väl medveten om att detta inte är en enkel fråga om den ens är greppbar då varje elev kommer med sitt egna bagage i form av social situation eventuella (bokstavs-)diagnos. Sen visade sig även att jag gick lite vilse när det kom till sökandet av böcker, dock väldigt intressant bok jag hamnade med till slut. Även om boken inte riktigt fångade mitt ursprungliga syfte...
Att bemästra av Bente Gjærum, Berit Grøhott & Hilchen Sommerschild är en bok som tar upp barns utsatthet men även deras extrema förmåga till att återhämta sig efter enorma svårigheter.
Mitt fokus hamnade på ett kapitel i slutet av boken. I detta kapitlet berättas det om hur man i ett projekt valde att fokusera på familjer med "bråkiga barn" där föräldrarna/ vårdnadshavaren själva kände en bristande kontroll på barnet och kanske livet i stort och bett om hjälp från socialen. De fick en kontaktperson från socialen som gjorde hembesök för att ge råd och tips om hur den vuxne skulle agera i utsatta situationer. Samarbete mellan olika vårdinstutioner och skola utökades även efter behov. Samarbetet löpte över en period på 2 år och fick övervägande positiv respons från alla de olika inblandande parterna. lösningarna var inte extrema utan i de flesta fallen räckte det med tips och positiv respons, ett klapp på axeln för att balansen skulle börja stabiliseras.
Men som alltid saknades resurser för att fortsätta projektet trots att alla inblandade såg de starka fördelarna...
Blir alltid lika frustrerad när jag tänker på hur man genom tidiga insatser i hemmen och skolan skulle kunna avbryta en negativ spiral för så många individer. Ska inte börja snurra runt i en politisk debatt med mig själv eftersom jag inser att det bara kommer mynna ut i ett väldigt spretigt inlägg (sudda just ut ett sådant..hehe) Men boken är väldigt läsvärd, intressant och tankeväckande! Kanske just för att de inte talar om stora dyra insatser utan poängterar att i samtal och positiv feedback kommer långt...förutsatt då att viljan finns där hos de inblandade parterna!
Veckans uppgift gav många tips på litteratur och samtalen i seminariegrupp såväl som i klassen i stort var givande! Trots att vi valt så pass olika blev det ett bra samtal.
måndag 8 november 2010
Digital miljö
Veckans uppgift; Bege oss ut på internet och se vad som finns!? Två olika forum ska besökas och testas samt en pecha kucha med grunden i LPO nya som gamla.
PARSHIP
sida två som jag valde...
Tror egentligen inte någon av dessa sidor behöver närmare förklaring va de är för sorts sidor...vet heller inte om de var denna sortens sidor som mina lärare ville att jag skulle besöka..? Vad ville jag lära mig denna veckan? Lärde jag mig det?
Om sanningen ska fram blev det snarare en sensationsjakt tappade lite av den seriösa biten och fann mig istället chattandes med en en Andrew på www.Sugerdaddy.com som ville ha en blond trofé vid sin sida som han kunde skämma bort...eh...jaa...
blogg 3
blogg 3
Mmm...denna veckan som gått har varit full av nya intryck, tankar och diskussioner! Kan minst sagt säga att det har snurrat i huvudet..fast på ett bra sätt!!
Vet inte var jag ska börja...eller var jag har landat..? Om jag ens har landat..? Vill jag ens landa..?
I fredags tillbringade vi dagen på Världskulturmuseet med en rad olika workshops.
Den första var en rad olika övningar som handlade om lika och olika...vem passar in? vem ska bort?
Indelade i grupper på 3 och 3 skulle vi hitta likheter och olikheter den som var olik fick byta grupp;
-eeh vi har brunt hår då är det du som får gå..
-vi har halsband det har inte du!
-hm..ni har jeans och jag har kjol, då går jag
Otroligt snabbt blev det tydligt att det är de yttre attributen som vi tar våra beslut efter det var hårfärg, ögonfärg, kläder, tatuering, smycken, kön osv. Vad hände egentligen med personliga egenskaperna? Berodde det på att det skulle gå snabbt? Tror i och för sig inte att det hade spelat någon större roll..vi dömer efter utseendet på 3 sekunder och har placerat människor i olika fack lika snabbt. Vet att detta är nödvändigt för att hantera den mängden intryck som vi utsätts för dagligen men det är ändå en obehaglig insikt!
Vilket leder mig in till workshop nr 2, hur man har ett samtal eller snarare hur man borde ha samtal. Genom att ha förutfattade meningar och vägran till att ändra åsikt eller i alla fall erkänna andras åsikter förlorar konceptet om hur ett samtal förs. Kanske ska förtydliga att jag syftar på ett GIVANDE samtal..;)
Som magiskt leder in oss på del 3 och Soraya Post ! Hon talade om romer och hur deras situation har sett ut men framför allt hur den fortfarande ser ut. Hur romerna fortfarande blir diskriminerade på daglig basis. Hur det finns en stor misstro (inte utan skäl) till myndigheter hos romer vilket leder till en negativ spiral! Hon berörde mig... kände att den delen var alldeles för kort hade verkligen behövt mer tid!
När jag gick där ifrån gick jag som i en slags dimma. Tankarna snurrade och försökte att landa… vad hade jag varit med om? (Workshop på workshop på föreläsning på föreläsning…)
Vad var syftet? Att belysa faktumet att vi alla är lika! Trots våra olikheter så är vi ändå i grund och botten människor och det är där tyngdpunkten ska ligga!!! Detta är något som verkligen är aktuellt och som framtida lärare kan detta aldrig vara ett uttjatat ämne… funderar mer och mer på hur jag ska lägga in detta i min framtida undervisning rent praktiskt…
Satt länge och funderade på ett dokumentär som jag såg i början av våren på SVT, givetvis fanns den inte kvar men hittade den på youtube Jane Elliot är en kvinna som för 30 år sedan i affekt av Martin Luther King mordet bestämde sig för att belysa diskriminering och direkt visa hur den upplevs. Hur oroväckande enkelt det är att dras med i den dagliga diskriminering och mobbningen av sina medmänniskor. Satt med gåshud större del av dokumentären om ni inte redan har sett ”Blue Eyes, Brown Eyes” gör det !!!
http://www.youtube.com/watch?v=JCjDxAwfXV0
Vet inte var jag ska börja...eller var jag har landat..? Om jag ens har landat..? Vill jag ens landa..?
I fredags tillbringade vi dagen på Världskulturmuseet med en rad olika workshops.
Den första var en rad olika övningar som handlade om lika och olika...vem passar in? vem ska bort?
Indelade i grupper på 3 och 3 skulle vi hitta likheter och olikheter den som var olik fick byta grupp;
-eeh vi har brunt hår då är det du som får gå..
-vi har halsband det har inte du!
-hm..ni har jeans och jag har kjol, då går jag
Otroligt snabbt blev det tydligt att det är de yttre attributen som vi tar våra beslut efter det var hårfärg, ögonfärg, kläder, tatuering, smycken, kön osv. Vad hände egentligen med personliga egenskaperna? Berodde det på att det skulle gå snabbt? Tror i och för sig inte att det hade spelat någon större roll..vi dömer efter utseendet på 3 sekunder och har placerat människor i olika fack lika snabbt. Vet att detta är nödvändigt för att hantera den mängden intryck som vi utsätts för dagligen men det är ändå en obehaglig insikt!
Vilket leder mig in till workshop nr 2, hur man har ett samtal eller snarare hur man borde ha samtal. Genom att ha förutfattade meningar och vägran till att ändra åsikt eller i alla fall erkänna andras åsikter förlorar konceptet om hur ett samtal förs. Kanske ska förtydliga att jag syftar på ett GIVANDE samtal..;)
Som magiskt leder in oss på del 3 och Soraya Post ! Hon talade om romer och hur deras situation har sett ut men framför allt hur den fortfarande ser ut. Hur romerna fortfarande blir diskriminerade på daglig basis. Hur det finns en stor misstro (inte utan skäl) till myndigheter hos romer vilket leder till en negativ spiral! Hon berörde mig... kände att den delen var alldeles för kort hade verkligen behövt mer tid!
När jag gick där ifrån gick jag som i en slags dimma. Tankarna snurrade och försökte att landa… vad hade jag varit med om? (Workshop på workshop på föreläsning på föreläsning…)
Vad var syftet? Att belysa faktumet att vi alla är lika! Trots våra olikheter så är vi ändå i grund och botten människor och det är där tyngdpunkten ska ligga!!! Detta är något som verkligen är aktuellt och som framtida lärare kan detta aldrig vara ett uttjatat ämne… funderar mer och mer på hur jag ska lägga in detta i min framtida undervisning rent praktiskt…
Satt länge och funderade på ett dokumentär som jag såg i början av våren på SVT, givetvis fanns den inte kvar men hittade den på youtube Jane Elliot är en kvinna som för 30 år sedan i affekt av Martin Luther King mordet bestämde sig för att belysa diskriminering och direkt visa hur den upplevs. Hur oroväckande enkelt det är att dras med i den dagliga diskriminering och mobbningen av sina medmänniskor. Satt med gåshud större del av dokumentären om ni inte redan har sett ”Blue Eyes, Brown Eyes” gör det !!!
http://www.youtube.com/watch?v=JCjDxAwfXV0
Workshop 1
En av övningar vi gjorde precis i början gick till på följande sätt;
· Alla fick ta ett objekt från en stor låda som på något sätt berörde och representerade oss själva. Efter det så skulle vi skriva tre personlighetsdrag som gjorde att vi valt just det objektet.
· Vi skapade en slingrande orm på golvet med våra olika objekt plus en liten historia..
· När vi gjort detta skulle vi sätta oss i en ring med papper och penna och börja rita upp historien, vi fick ngr minuter på oss efter det skulle teckningen (de lilla som hunnits med) skickas vidare till en klasskompis. Under tiden fick vi olika uppgifter och slutligen fick vi tillbaka "vår egna" teckning.
Personligen tyckte/tycker jag att det är oerhört jobbigt att visa de jag målat eftersom jag sällan visar det jag ritar. Knappt att jag ens visat det för min familj eller vänner vilket kanske blir i direkt kontrast till att jag nu valt att bli bildlärare…
Så denna övningen och andra liknande övningar är oerhört viktiga för att göra mig bekväm med mig själv och de jag skapar oavsett om det handlar om 1 minuts arbete eller om det handlar om flera dagars slit. Behöver lära mig att inte vara så kritiks. Släppa på känslan att det hela tiden går att förbättra och att innan det kan jag inte visa det för någon…och kanske det viktigaste försöka släppa den mentala blockaden som kommer under uppgifter som denna! Känns som att mitt huvud blir tomt, handen låser sig och de negativa tankarna dyker upp. Det sista jag vill förmedla till mina blivande elever är att de ska uppleva en känsla av att det som skapas måste vara på ett visst sätt eller att det inte duger!!! Jag kan omöjligt skapa en lugn och kreativ miljö i klassrummet om jag inte lär mig själv först.
Men övning ger alltid resultat så bara att kämpa på!
· Alla fick ta ett objekt från en stor låda som på något sätt berörde och representerade oss själva. Efter det så skulle vi skriva tre personlighetsdrag som gjorde att vi valt just det objektet.
· Vi skapade en slingrande orm på golvet med våra olika objekt plus en liten historia..
· När vi gjort detta skulle vi sätta oss i en ring med papper och penna och börja rita upp historien, vi fick ngr minuter på oss efter det skulle teckningen (de lilla som hunnits med) skickas vidare till en klasskompis. Under tiden fick vi olika uppgifter och slutligen fick vi tillbaka "vår egna" teckning.
Personligen tyckte/tycker jag att det är oerhört jobbigt att visa de jag målat eftersom jag sällan visar det jag ritar. Knappt att jag ens visat det för min familj eller vänner vilket kanske blir i direkt kontrast till att jag nu valt att bli bildlärare…
Så denna övningen och andra liknande övningar är oerhört viktiga för att göra mig bekväm med mig själv och de jag skapar oavsett om det handlar om 1 minuts arbete eller om det handlar om flera dagars slit. Behöver lära mig att inte vara så kritiks. Släppa på känslan att det hela tiden går att förbättra och att innan det kan jag inte visa det för någon…och kanske det viktigaste försöka släppa den mentala blockaden som kommer under uppgifter som denna! Känns som att mitt huvud blir tomt, handen låser sig och de negativa tankarna dyker upp. Det sista jag vill förmedla till mina blivande elever är att de ska uppleva en känsla av att det som skapas måste vara på ett visst sätt eller att det inte duger!!! Jag kan omöjligt skapa en lugn och kreativ miljö i klassrummet om jag inte lär mig själv först.
Men övning ger alltid resultat så bara att kämpa på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)