Gipsskulptur med en mosaikbeklädd spegelrygg där några inre konflikter kommer att skrivas.
HUR
- Skissade först olika positioner.
- Funderade på vad för material, gips (som jag testade på mig själv lite först).
- Letat reda på ett villigt "offer" som hade tålamod att sitta modell.
- Gipsade,gipsade,gipsade och gipsade lite mer...
- Fick speglar som jag slog sönder och fäste på skulpturens rygg.
- Skrev konflikterna på de trasiga speglarna.
VARFÖR
Det ironiska i detta är att jag byggt och skapat efter en dröm...Så varför valde jag att fokusera på INRE konflikter?
Finns inget enkelt svar. Men under de senaste åren har jag insett allt mer att vår inre dialog kan stjälpa dig lika mycket som den kan lyfta upp dig. Sorgligt nog är det enligt min upplevelse det förstnämnda som tar störst plats i våra liv! De skapar en inre dialog med tvivel, ifrågasättande och negativa tankemönster. Detta i sin tur avspeglas och färgar samspelet med omvärlden.
Jag vill på något sätt försöka gestalta och belysa detta, resultatet blev min gipsskulptur.
Process
Till en början arbetade jag hemifrån och kände att jag för en gångs skull hade koll på läget. Den vanliga osäkerheten kickade inte in och jag kunde arbeta på... skissade på och funderade främst på hur min skulptur skulle se ut och huruvida det gick att bygga fler än en eftersom det hade hjälp att förtydliga mitt "syfte" eller rättare sagt min konflikt. Men insåg ganska snart att jag varken hade ekonomin eller tiden för fler än en skulptur.
Parallellt med bygget av själva skulpturen funderade jag mycket på just de inre konflikterna... det som började med en tanke att det skulle vara mååånga konflikter som var dolda blev istället färre och synliga!
Genom samtal med vänner,familj, bloggar och andra samtalsforum började jag allt mer glida in på mina konflikter med mig själv..vilket var precis det jag ville undvika! Men eftersom jag upptäckte att de vanligaste var ungefärliga med mina egna (eller är det kanske snarare så att de man klarar av att dela med sig blir de som enligt normen är ganska okej att erkänna?). Valde att förändra min ursprungliga tanke och skrev generella problem istället...tydligen är vi ganska lika varandra ändå. Vilket i sig är en trygghet men även ganska sorgligt..
Om jag ska återgå till bygget av gipsskulpturen så var det till en början relativt enkelt och smärtfritt. Det var först när jag skulle sätta ihop de olika kroppsdelarna som jag stötte på problem som fel proportioner, sneda vinklar, rygg som håller på att implodera, skumflaska som exploderar...detta resulterade i att jag börjar tröttna på själva projektet som helhet. Det var inte roligt längre, lusten hade försvunnit. En liten parentes kanske ska tillföras..mitt minskade intresse kan även komma av att jag ogärna visar upp saker som jag gjort, genom att bli trött och arg tar jag avstånd till den redan innan jag ska bedömas...på sätt är det inte lika sårande om omgivningen inte tycker att jag gjort ett bra jobb! (smart eller hur...)
Men tack vare klasskompisar som hjälpte mig blev han ihopsatt! Och till viss del är det ganska symboliskt att han inte blev så fin som jag hade velat. Det sneda och knaggliga intrycket som han ger är det som jag försökt att gestalta! Vi är ömtåliga, bristfyllda, "trasiga"...till viss del i alla fall!
Stort tack till vänner,familj,klasskompisarna som hjälpt när sakerna inte gått som de ska och frustrationen va allt för stor..till handledaren som gett tips och råd! Måste även sända ett stort tack till byggarbetarna som letade reda på en mängd speglar till mig!
